EU målar om!

EU:s hållbara taxonomi syftar till att definiera ”green investment”. Kvar att karaktärisera är kärnkraft och fossilgas. Vissa medlemsländer menar att investeringar både i kärnkraft och fossilgas ska beskrivas som ”green investment”.

Om kärnkraft och fossilgas blir ”gröna” strider det mot EU:s principer för taxonomin i övriga delar som just var att använda vetenskapliga kriterier. Risken är nu överhängande att politiskt starka aktörer orsakar att även EU med rätta kan beskyllas för ”green-washing”. Det är dessutom meningslöst för förnybar energiomvandling att finnas i samma grupp som kärnkraft och fossilgas.

Grön atomkraft?

Nej! Men det är sorglustigt att alla ”nya” atomkraftverk i skickligt gjorda prospekt omges av grönska. Nuscale är ett bland många exempel. Men den anläggningen borde presenteras med minst två bilder i ansökan om tillstånd.

Elektrifiering, igelkotten och Ygeman

”Bastun drar ingen energi” var en av flera utrop från branschen vid förra euforin kring elektrifiering. 1970-talet dominerades av en tro på att ökad elanvändning skulle vara ett nödvändigt villkor för fortsatt ekonomisk utveckling. Stålverk och massafabriker som radband efter hela norrlandskusten motiverade utbyggnaden av kraftproduktion i ett land som redan då hade en av världens högsta elförbrukning per capita.

Samförståndet kring ekonomisk tillväxt och elproduktion präglade den statligt tillsatta Energiprognosutredningen (EPU). Deras ”dämpade” prognoser för år 2000 låg mellan 177 och 346 miljarder kWh. Utredningen gjorde bedömningen ”Den prognostiserade dämpningen har ofta visat sig bli mindre än väntat eller senare än förutsatt”[i]

Hur blev det då? Elanvändningen år 2000 blev 130 miljarder kWh vilket var 47 miljarder lägre än EPU:s lägsta ”dämpade” prognos och mindre än hälften av EPU:s näst högsta prognos.

Men vad har då hänt de senaste 19 åren (”…senare än förutsatt”)? Jo, befolkningen i Sverige har ökat med 1,4 miljoner invånare BNP i fasta priser ökade med nästan 50 %. Under samma period minskar elanvändningen med cirka 4 %.[ii]

Dagens prognosmakare för år 2045 kommer inte ända upp till EPU:s högsta nivåer för 2000. Men visst påminner grafen för utveckling av elanvändning och prognoserna – se diagrammet i inledningen – en igelkott eller kanske ett piggsvin?

Industrins arbete med energieffektivisering och utveckling mot en alltmer kunskaps-intensiv produktion är en viktig del i utvecklingen av elanvändningen de senaste 19 åren. [iii]

Ygeman säger nu ”Vi ska planera för dubblerad elanvändning”. Han säger också att ” ..det kan komma en tid då kärnkraften blir konkurrenskraftig igen”.[iv]

Men kärnkraft har ju aldrig varit ”konkurrenskraftig” utan skyddet av monopol och i länder med auktoritära regimer med strävan efter atomvapen. Inte heller skulle den ha byggts ut om ägarna skulle ha haft ett odelat ansvar för skador efter ett haveri. Först nu när kärnkraft på allvar utsätts för konkurrens är det uppenbart att den inte ens är konkurrenskraftig.

Visst är ”elektrifiering” invändningsfri när den minskar utsläpp av koldioxid, t.ex. vätgas producerad med el från vindkraft för att tillverka stål utan kol. Men den samsyn som nu gäller bland politiker och det energiindustriella komplexet, numera förstärkt av den mäktiga bilindustrin, bäddar för skattefinansierad utveckling av ett ”Extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten”[v]. Åtminstone till nästa haveri.

Emc2 Analys AB

Roger Fredriksson


[i] Pro.1975:30 Bilaga 1 Industridepartementet, sidan 72

[ii] SCB, 2019 relativt 2000

[iii] Industrin och energin

[iv] ”Vi ska planera för dubblerad elanvändning”. Tidningen Energi, 2021-03-31

[v] Åsa Moberg, Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten, En bok om kärnkraft, Natur & Kultur, 2014

Blå dunster!

”Nästa generations kärnkraft” – inget annat än ett försök att slå blå dunster i våra ögon

Hur tänker liberalerna och moderaterna på DN Debatt och intervjuer i Sveriges Radio – ska IKEA, Polarbröd, Apple och McDonalds med flera investera i ”nästa generations kärnkraftverk” i Visby?

Industrin i Sverige har satsat på energieffektivisering och nått imponerande resultat. Elanvändningen per förädlingsvärde har mer än halverats från 1981 till 2018[1]. Kombinationen av tekniska och strukturella åtgärder lär knappast upphöra i framtiden även om det finns intressanta elektrifieringsprojekt, till exempel vätgas från el i stället för kol i järnproduktionen. Inte heller den tvivelaktiga utopin elektrifiering av alla fordon kräver mer än redan utbyggd vindkraft. Hushåll och servicesektorn borde kunna följa industrins exempel och realisera potentialen för effektivisering som med råge borde balansera ut eventuell ökad elanvändning i industrin.

Men utöver effektivisering investerar den globala industrin i förnybar elproduktion – sol och vind. Det är speciellt konsumentnära globala aktörer som IKEA, Apple, McDonalds, General Motors som fortsätter att satsa miljarder på sol, vind och grön vätgasproduktion – inte heller den underliggande lyhördheten trubbas av i framtiden.

Liberalerna och moderaterna verkar ha förförts av obevisade löften från flera utvecklare av små och modulära reaktorer (SMR), bland andra Rolls Royce och det svenska exemplet Blykalla AB. En del av förförelsekonsten är att döpa om briderreaktorn som även producerar plutonium till Fjärde generationens reaktor och Nästa generations kärnkraft.

Men redan i rapporten Bränsleförsörjningen i atomåldern[2] från 1956 beskrivs teorin för breederreaktorn som var väl känd långt innan andra världskrigets atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Idag finns ett fåtal försöksanläggningar med breederteknik i Kina, Ryssland, Frankrike och Tyskland som ännu inte är kommersiellt tillgängliga trots att försöken har pågått ända från 1950-talet. Just produktionen av plutonium blev en oro för president Carter som genomdrev ett förbud, dock kortvarigt[3], mot utvecklingen av briderreaktorn. Även den franska kärnkraftsinspektionen var 2015 tveksam till om de vanligaste breederkoncepten verkligen var säkrare än konventionell teknik[4] som fanns i Three Mile Island, Tjernobyl och Fukushima.

I dagens intervjuer nämner Sabuni att små reaktorer behövs i 100 orter utan att reflektera över vad det betyder för den lokala beredskaps-organisationen. Redan 1980 förespråkade energiverksdirektören i Umeå ASEA:s breederreaktor med det för vissa tilltalande namnet Secure. Hans tanke var att placera den helt säkra breederreaktorn i berget som ligger intill Regionsjukhuset. ABB övergav reaktortypen så sjukhuset och invånarna i Umeå slapp testet av en reaktortyp som inte blev kommersiell.

En intressant motsägelse i inlägget är att debattörerna missar förhållandet att bland andra kärnkraftsreaktorn Ringhals 1 inte ens klarade sina rörliga kostnader med Sydsveriges elpriser som sattes av förnybar elproduktion. Först när Svenska Kraftnät betalde 300 miljoner kronor gick ägarna med på att starta reaktorn igen.  Trots detta tror debattörerna att ännu inte kommersiell teknik kan bli lönsam jämfört med förnybar elproduktion. Tiden det tar för fortsatt utveckling, certifiering, acceptans från närboende (t.ex. Gotland) och myndigheterna tillstånd kommer att tillföra nya rekord från idé till drift som slår den finska reaktorns Olkiulotos två (tre?) decennier rekord. Tid är pengar!

Umeå 2020-07-27

Roger Fredriksson, energianalytiker


[1] https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Energi/Energieffektivisering/Energianvandning-och-produktivitet

[2] SOU 1956:58, Bränsleutredningen1951, Bränsleförsörjningen i atomåldern, sidan  117

[3] Jay Boudreau, The American Breeder Reactor Program Gets a Second ChanceLos Alamos Science, vol 2, no 2, summer/fall 1981.

[4] IRSN; Review of Generation IV Nuclear Energy Systems,