Alla kärnkraftverk i Sverige byggdes med vetskapen att abonnenterna skulle ta kostnaderna och skattemedel skulle täcka konsekvenserna av en eventuell katastrof. Efter att monopolet för kraftproduktion avskaffades 1996 har ägarna till kärnkraftverk lagt ner sex reaktorer. Inga nya har byggts och det finns ingen planering för nya reaktorer. Höga rörliga kostnader och investeringsbehov för att möta dagens säkerhetskrav ligger bakom kommersiellt grundade beslut.

I dagens debatt hävdar några med god tillgång till media att staten borde gå in med nya subventioner för att få ointresserade investerare att bygga nya kärnkraftverk. Samma debattörer menar dessutom att staten måste garantera gynnsamma lagar och regler för ny kärnkraft i flera decennier – ett privilegium som ingen annan investering på en konkurrensutsatt marknad ens drömmer om. Ska monopolet för kraftproduktion återinföras?

Målet är förnybar elproduktion 2040. Trots det ger Energimyndigheten 0,099 miljarder till Uniper m.fl. för utveckling av kärnkraft. Ansökan, beslutet och experternas granskning här.

Mitt brev till myndigheten gjorde inget avtryck , så här skrev jag 2022-01-16:

Sveriges mål 2040 är 100 % förnybar elproduktion. Skattemedel via Energimyndigheten ska inte finansiera kärnkraftsprojekt. Ansökan bör avslås.

Riksdagen har beslutat att målet år 2040 är 100 % förnybar elproduktion. Därför kan inte skattemedel via Energimyndigheten finansiera kärnkraftsprojekt. Ansökan bör avslås.

Bortsett från det uppenbara och tillräckliga skälet till avslag ger en läsning av ansökan många obesvarade relevanta frågor:

1. Vad är det som ska göras med en kvarts miljard? Det räcker inte på långt när till att bygga en kärnkraftreaktor ens i mikroskala. Å andra sidan är det ett extremt dyrt projekt för att undersöka en ny typ av ånggenerator för el-smält bly för att generera ånga.
2. Vilka artiklar i vetenskapliga tidskrifter redovisar den teoretiska grunden för tekniken som ska demonstreras?
3. Vilka fördelar och nackdelar har tekniken jämfört med andra blykylda reaktorer, till exempel ryska Brest som redan har börjat byggas?
4. Varför beskriver inte ansökan hur tekniken passar in i arbetet som bedrivs i The Generation IV International Forum (GIF)?
5. Vad tillför projektet till det sedan lång tid (10 plus? år) EU-finansierade och väldokumenterade designen och konstruktionen av SMR Alfred (Ansaldo Nucleare)? (Alfred har ännu inte börjat byggas men det finns långt framskridna planer för en pilot-/demonstrationsanläggning i Rumänien som även har tecknat avsiktsförklaring med NuScale som är en annan SMR-teknik)
6. Ansökan innehåller flera tvärsäkra påståenden om lönsamhet, sysselsättning, exportintäkter och säkerhet. Däremot nämns inte ens risker med spridd lokalisering, plutonium och kärnvapenspridning. Men även bortsett från att påståenden är ogrundade så avser de väl SMR i stor skala där rektorerna serieproduceras i gigantiska fabriker eller …? Hur många miljarder förväntar sig bidragstagarna att staten går in med om nu projektet blir framgångsrikt?

Jag har bara läst ansökan utan att ha tillgång till bilagorna. Ansökan staplar honnörsord på varandra och det gör det svårt att få veta vad som ska göras. Det är även svårt att förstå varifrån ett nybildat bolag, Enrise, ska plocka fram miljontals kronor för finansiering? Varför är det inte bara Uniper och Fortum andra kapitalstarka aktörer som söker bidrag?

Oavsett både konkreta frågor och grumlig ansökan är det Sveriges energipolitiska mål som avgör att ansökan måste avslås.

Roger Fredriksson, 0705-30 02 61, roger@solsverige.se

Konferensen Nuclear Beyond Electricity 2022 [1] tog sikte på små kärnkraftverk för både fjärrvärme och vätgasproduktion. Runt om i världen finns planer på att bygga små kärnkraftverk, så kallade SMR (Small Modular Reactors) för mer än elproduktion. Nu finns det bara ett par reaktorer i demonstrationsutförande i Kina och Ryssland. I USA är det NuScale och Bill Gates stöttade TerraPower som har fått mest uppmärksamhet i media men inget av de verken är tillståndsgivna.

I Sverige finns en idé att konstruera en SMR som kallas Sealer-55. I stället för att kyla reaktorhärden med vatten kommer Sealer-55 att använda flytande bly. Just nu behandlar Energimyndigheten en ansökan om bidrag på 110 miljoner kronor för att tillverka och testa ånggeneratorn där värmen i blyet överförs till vatten som förångas och driver ångturbinen. Testet kommer att utföras i Unipers, en av Europas största kraftverksägare, kärnkraftsanläggning i Oskarshamn, Blyet kommer att smältas och hållas flytande med el eftersom Sealer_55 bara finns på ritbordet. Det finns inte ens en ansökan om att bygga en ny kärnkraftsreaktor även om det redan idag är möjligt att bygga den i Oskarshamn, Barsebäck eller Forsmark.

Säljarnas argument för svensk-tänkta Sealer-55 och andra SMR är att de är säkrare och billigare än stora kärnkraftverk till exempel Olkiluoto i Finland, Flamanville i Frankrike och Vogtle i USA. Just att SMR skulle vara billigare baseras på antagandet att reaktorerna produceras som moduler i fabriker, samma påstående som Westinghouse gjorde 2008 inför i valet av deras stora AP 1000-reaktor för Vogtle. Men att vara billigare än det allra dyraste och mest försenade kraftverken i världen är varken svårt eller ett giltigt försäljningsargument.

Luleå är en perfekt lokalisering för en liten kärnkraftsreaktor (SMR) för värme till fjärrvärmenätet och vätgas till järnproduktion. Om H2Green Steel i Boden blir framgångsrikt så kommer ett kärnkraftverk i Luleå som producerar vätgas att bli ännu mera intressant för Sealer-55.

Planerna på SMR, både globalt och i Sverige, påminner om 1950-talets drömmar om atomkraft som den ultimata lösningen av världens efterfrågan på mer energi. Då skulle framtidens el bli så billig att det inte ens var lönt att installera strömbrytare – el skulle betalas som ett försumbart påslag på skatten. 70 år senare svarar kärnkraft i 400 åldrande verk för 10 % av den globala elproduktionen. Det lilla antalet kärnkraftverk som byggs i icke-totalitära länder karaktäriseras av extrema överskridanden av både budget och tidplan.

Inte heller funderar politiker eller media på vad som händer efter nästa eller då nästa haveri i ett kärnkraftverk, stort eller litet. Vi vet att Harrisburg inte blev den sista kärnkraftsolyckan, inte heller blev Tjernobyl den senaste. Men värre än så är att Fukushima inte heller är den sista olyckan. Vi vet med 100 % säkerhet att det kommer fler kärnkraftsolyckor – även om vi som lever nu klarar oss, har vi verkligen samvete att lämna det arvet?

Vätgas kan produceras med el från kärnkraftverk i Kina, Ryssland, Rumänien, Frankrike och andra länder som producerar stål. Men det är bara Sverige och några få andra länder som kan producera stora mängder vätgas med el från förnybar vatten- och vindkraft. Förnybart producerad vätgas ger det svenska stålet en unik position på både den inhemska och globala marknaden. Låt inte kärnkraftsel förstöra den positionen – bygg inget kärnkraftverk för stålproduktion i Luleå.

Roger Fredriksson

[1] Energiforsk, Nuclear Beyond Electricity | (energiforsk.se) , 2022-01-26

”Nästa generations kärnkraft” – inget annat än ett försök att slå blå dunster i våra ögon

Hur tänker liberalerna och moderaterna på DN Debatt och intervjuer i Sveriges Radio – ska IKEA, Polarbröd, Apple och McDonalds med flera investera i ”nästa generations kärnkraftverk” i Visby?

Industrin i Sverige har satsat på energieffektivisering och nått imponerande resultat. Elanvändningen per förädlingsvärde har mer än halverats från 1981 till 2018[1]. Kombinationen av tekniska och strukturella åtgärder lär knappast upphöra i framtiden även om det finns intressanta elektrifieringsprojekt, till exempel vätgas från el i stället för kol i järnproduktionen. Inte heller den tvivelaktiga utopin elektrifiering av alla fordon kräver mer än redan utbyggd vindkraft. Hushåll och servicesektorn borde kunna följa industrins exempel och realisera potentialen för effektivisering som med råge borde balansera ut eventuell ökad elanvändning i industrin.

Men utöver effektivisering investerar den globala industrin i förnybar elproduktion – sol och vind. Det är speciellt konsumentnära globala aktörer som IKEA, Apple, McDonalds, General Motors som fortsätter att satsa miljarder på sol, vind och grön vätgasproduktion – inte heller den underliggande lyhördheten trubbas av i framtiden.

Liberalerna och moderaterna verkar ha förförts av obevisade löften från flera utvecklare av små och modulära reaktorer (SMR), bland andra Rolls Royce och det svenska exemplet Blykalla AB. En del av förförelsekonsten är att döpa om briderreaktorn som även producerar plutonium till Fjärde generationens reaktor och Nästa generations kärnkraft.

Men redan i rapporten Bränsleförsörjningen i atomåldern[2] från 1956 beskrivs teorin för breederreaktorn som var väl känd långt innan andra världskrigets atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Idag finns ett fåtal försöksanläggningar med breederteknik i Kina, Ryssland, Frankrike och Tyskland som ännu inte är kommersiellt tillgängliga trots att försöken har pågått ända från 1950-talet. Just produktionen av plutonium blev en oro för president Carter som genomdrev ett förbud, dock kortvarigt[3], mot utvecklingen av briderreaktorn. Även den franska kärnkraftsinspektionen var 2015 tveksam till om de vanligaste breederkoncepten verkligen var säkrare än konventionell teknik[4] som fanns i Three Mile Island, Tjernobyl och Fukushima.

I dagens intervjuer nämner Sabuni att små reaktorer behövs i 100 orter utan att reflektera över vad det betyder för den lokala beredskaps-organisationen. Redan 1980 förespråkade energiverksdirektören i Umeå ASEA:s breederreaktor med det för vissa tilltalande namnet Secure. Hans tanke var att placera den helt säkra breederreaktorn i berget som ligger intill Regionsjukhuset. ABB övergav reaktortypen så sjukhuset och invånarna i Umeå slapp testet av en reaktortyp som inte blev kommersiell.

En intressant motsägelse i inlägget är att debattörerna missar förhållandet att bland andra kärnkraftsreaktorn Ringhals 1 inte ens klarade sina rörliga kostnader med Sydsveriges elpriser som sattes av förnybar elproduktion. Först när Svenska Kraftnät betalde 300 miljoner kronor gick ägarna med på att starta reaktorn igen.  Trots detta tror debattörerna att ännu inte kommersiell teknik kan bli lönsam jämfört med förnybar elproduktion. Tiden det tar för fortsatt utveckling, certifiering, acceptans från närboende (t.ex. Gotland) och myndigheterna tillstånd kommer att tillföra nya rekord från idé till drift som slår den finska reaktorns Olkiulotos två (tre?) decennier rekord. Tid är pengar!

Umeå 2020-07-27

Roger Fredriksson, energianalytiker

[1] https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Energi/Energieffektivisering/Energianvandning-och-produktivitet

[2] SOU 1956:58, Bränsleutredningen1951, Bränsleförsörjningen i atomåldern, sidan  117

[3] Jay Boudreau, The American Breeder Reactor Program Gets a Second Chance, Los Alamos Science, vol 2, no 2, summer/fall 1981.

[4] IRSN; Review of Generation IV Nuclear Energy Systems,