Elbilen går på kol och monopol

Euforin över elbilen har nu fått proportioner som påminner om andra dyrköpta misstag. Kärnkraft skulle på 1950-talet bli så billigt att det inte var lönt att varken ha strömbrytare eller fakturering; kostnaden kunde tas via skattsedeln. Både kol och gas har haft korta glansdagar efter det och etanol var lösningen på alla miljöproblem från bilparken. Att Vattenfall gick på pumpen med koldioxidlagring kom inte som en överraskning för många av oss men den helt orimlig idén kommer säkert att kosta många miljarder till för att skapa en falsk bild av att fossila bränslen har en framtid.

Visst kan elbilen få en roll i framtidens fordonspark men var finns en sund skepsis som granskar helheten?

Det finns en uppsjö av utredningar som slår fast att elbilen är bra för miljön. Men grundläggande antaganden avgör resultatet. Så länge som tillförsel av all el inte kommer från sol och vind är det mest rättvist att anta att el kommer från förbränning av kol, olja och fossilgas eller minst lika dåligt: uran. När vi har ett helt förnybart system för elproduktion är det ändå miljökonsekvenserna av gruvbrytning och metallförädling som orsakar stora skador på miljön. Det finns givetvis ingen bil som är bra för miljön.

Kol på marginalen!

Ny elförbrukning möts med förbränning av tre kilowattimmar kol för att producera en kilowattimme elektricitet. Det är det förhållandet som sätter priset på stor del av vår elförbrukning. Exempel på ny elförbrukning är elbilen och andra elfordon. Men ny förnybar elproduktion ska ersätta fossileldade kraftverk, inte sugas upp av nya prylar och fordon hur gärna än kraftproducenterna önskar det.

REE är ett monopol

Elbilen kräver redan idag stora mängder sällsynta jordartsmetaller (REE-Rare Earth Elements). Hela 95 % av dessa metaller utvinns under extremt miljöförstörande förhållanden i Baotou i Inre Mongoliet.

Men det är inte bara miljökonsekvenserna av kolförbränning och metallutvinning om talar för en mer balanserad syn på elfordon. Missbruk av dominerande ställning är andra faror. En fara ligger i att Kina har i det närmaste ett monopol på produktion av sällsynta jordartsmetaller. Deng Xiaoping, strategen bakom marknadsreformerna i Kina, förutspådde att deras sällsynta mineraler skulle bli lika viktiga som oljan för Mellanöstern.

Elnätet är ett monopol

En annan fara kommer av att laddning av elbilar kräver en gigantisk utbyggnad av elnätet. Idag tar snabbladdning mellan 15 och 30 minuter förutsatt att du har 125 Amperes säkring – knappast något för hemmabruk. Men visst kommer elbilsägaren att säkra upp och därmed får nätmonopolet en ännu större och säkrare intäktsbas. Inte undra på att nätägarna vädrar morgonluft men notan för utbyggnaden kommer sen och betalas av konsumenter och företag.

Kraftproduktion är ett oligopol

Den fjärde faran är vi binder upp oss ännu mera till kraftproducenterna som i praktiken har en monopolställning som garanterar stora och säkra vinster på bekostnad av konsumenter och företag. När de väl får makten också över energi till vår heliga bil är vi blåsta igen.

Felallokering av stöd

Ytterligare en förbisedd analys är hur nybilspremier och andra subventioner till privatpersoner och företag på minskar utrymmet för stöd till kollektiva lösningar som minskar bilåkandet. Det finns inga bilar som är bra för miljön eftersom alla medför förbrukning av ändliga resurser med förödande konsekvenser för kommande generationer. Elfordon är inget undantag; de förstör också miljön och stärker redan på tok för starka monopol – teknikfrossa är ingen bra medicin för ett hållbart energisystem.