Slutförvaring av koldioxid marknadsförs mycket framgångsrikt av olje- och energiindustrin. För att behålla greppet om både pengar och makt har det energiindustriella komplexet lanserat idén som en viktig del i ett framtida hållbart samhälle.
Samtidigt inser nästan alla att det är ohållbart att elda ändliga fossila bränslen som kol, fosssilgas (”naturgas”) och olja. För varje ton kol som utvinns skapas vid förbränning tre ton koldioxid. Att slutförvara koldioxid är därför bara en bra affärsidé för fortsatt utvinning av fossila bränslen. Och företagen får en ny affär att tjäna pengar på – utvinning, transport och slutförvaring av koldioxid. I startskedet betalar skattebetalarna kalaset och efter ett tag förväntas energikunderna att gynna precis samma företag som har ett stort ansvar för vår klimatkris – bocken har blivit utnämnd till trädgårdsmästare.
En tekniklösning är att fånga in redan existerande koldioxid i luften för att därefter slutförvara den i jordskorpan (DAC som står för Direct Air Capture). I en mycket insiktsfull och välformulerad artikel reflekterar Leig Collins över just DAC – ”Den mängd energi som krävs för direkt avskiljning av kol i luft visar att det är en övning i meningslöshet” (min översättning).