CCS-floppar

” Shocking failure” är The Guardians rubrik 2021-07-19 för Chevrons misslyckande att etablera världens största anläggning för infångning och slutförvaring av koldioxid.

Vattenfalls försök med CCS i Schwarzenpumpe misslyckades redan för 10 år sedan. Projektet i det koleldade kraftverket var betydligt mindre än Chevrons men The Guardians rubrik skull ha stämt ändå.

Än värre flop är brottet mot logikens lagar! Att först ta vi upp och bränna ett ton kol och därefter använda kemikalier och energi för kompression, transporter och pumparbete för att begrava tre gånger så mycket koldioxid som eldad kol saknar all logisk grund. Visst, fossilindustrin har ett stort intresse i att vi bortser från logikens lagar.

Men för miljöns skull och hushållning med skattemedel (kanske även monopolavgifter) är det hög tid att begrava, inte koldioxiden – kolet ska vara kvar i marken, utan illusionen CCS!

CCS-fällan

Att varje år plocka upp 10 miljarder ton fossilt kol för att begrava 35 miljarder ton koldioxid är inget annat än vansinne. Fossilindustrins marknadsföring av tekniken är begriplig och drar med sig klick-jagande media och politiker. Även forskare, ingenjörer och entreprenörer väljer att se 35 miljarder ton som en intressant, akademiskt spännande och meriterande lukrativ försörjning och/eller affärsverksamhet.

På gårdagens webinarium  CCS Networks in the Circular Carbon Economy blev det särskilt tydligt att ett genombrott för tekniken förutsätter en storskalig satsning – ju större källor som bränner fossila bränslen och ju större ledningsnät desto större sannolikhet att slutförvaring av koldioxiden (s.k. CCS) blir lönsam.

En annan intressant uppfattning bland experterna på webinariet var att staten måste ta ansvaret för att koldioxiden stannar där den slutförvaras. Redan idag har den Australiska staten en sådan ansvarsförbindelse som träder i kraft efter 15 år.

CCS-branschens argument direkt ”ur hästens mun”.

En massa koldioxid

Många tror på att slutförvara koldioxid, s.k. CCS, ska bidra till lösning av problem med förbränning av fossila bränslen. Men att plocka upp ett ton kol ur marken, transportera, elda, utvinna, komprimera, transportera och trycka tillbaka tre ton koldioxid saknar all logisk grund. Om vi dessutom väger in risken att koldioxiden inte blir kvar där nere kan vi hamna i en situation som är än värre än den vi har idag.

Det är begripligt att fossilindustrin och ingenjörer med påstådda tekniska lösningar marknadsför CCS . Men för ett framtida förnybart energisystem är CCS en farlig bromskloss.

Luftaffärer – för makt och pengar

Slutförvaring av koldioxid marknadsförs mycket framgångsrikt av olje- och energiindustrin. För att behålla greppet om både pengar och makt har det energiindustriella komplexet lanserat idén som en viktig del i ett framtida hållbart samhälle.

Samtidigt inser nästan alla att det är ohållbart att elda ändliga fossila bränslen som kol, fosssilgas (”naturgas”) och olja. För varje ton kol som utvinns skapas vid förbränning tre ton koldioxid. Att slutförvara koldioxid är därför bara en bra affärsidé för fortsatt utvinning av fossila bränslen. Och företagen får en ny affär att tjäna pengar på – utvinning, transport och slutförvaring av koldioxid. I startskedet betalar skattebetalarna kalaset och efter ett tag förväntas energikunderna att gynna precis samma företag som har ett stort ansvar för vår klimatkris – bocken har blivit utnämnd till trädgårdsmästare.

En tekniklösning är att fånga in redan existerande koldioxid i luften för att därefter slutförvara den i jordskorpan (DAC som står för Direct Air Capture). I en mycket insiktsfull och välformulerad artikel reflekterar Leig Collins över just DAC – ‎”Den mängd energi som krävs för direkt avskiljning av kol i luft visar att det är en övning i meningslöshet”‎ (min översättning).