Blå dunster!

”Nästa generations kärnkraft” – inget annat än ett försök att slå blå dunster i våra ögon

Hur tänker liberalerna och moderaterna på DN Debatt och intervjuer i Sveriges Radio – ska IKEA, Polarbröd, Apple och McDonalds med flera investera i ”nästa generations kärnkraftverk” i Visby?

Industrin i Sverige har satsat på energieffektivisering och nått imponerande resultat. Elanvändningen per förädlingsvärde har mer än halverats från 1981 till 2018[1]. Kombinationen av tekniska och strukturella åtgärder lär knappast upphöra i framtiden även om det finns intressanta elektrifieringsprojekt, till exempel vätgas från el i stället för kol i järnproduktionen. Inte heller den tvivelaktiga utopin elektrifiering av alla fordon kräver mer än redan utbyggd vindkraft. Hushåll och servicesektorn borde kunna följa industrins exempel och realisera potentialen för effektivisering som med råge borde balansera ut eventuell ökad elanvändning i industrin.

Men utöver effektivisering investerar den globala industrin i förnybar elproduktion – sol och vind. Det är speciellt konsumentnära globala aktörer som IKEA, Apple, McDonalds, General Motors som fortsätter att satsa miljarder på sol, vind och grön vätgasproduktion – inte heller den underliggande lyhördheten trubbas av i framtiden.

Liberalerna och moderaterna verkar ha förförts av obevisade löften från flera utvecklare av små och modulära reaktorer (SMR), bland andra Rolls Royce och det svenska exemplet Blykalla AB. En del av förförelsekonsten är att döpa om briderreaktorn som även producerar plutonium till Fjärde generationens reaktor och Nästa generations kärnkraft.

Men redan i rapporten Bränsleförsörjningen i atomåldern[2] från 1956 beskrivs teorin för breederreaktorn som var väl känd långt innan andra världskrigets atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Idag finns ett fåtal försöksanläggningar med breederteknik i Kina, Ryssland, Frankrike och Tyskland som ännu inte är kommersiellt tillgängliga trots att försöken har pågått ända från 1950-talet. Just produktionen av plutonium blev en oro för president Carter som genomdrev ett förbud, dock kortvarigt[3], mot utvecklingen av briderreaktorn. Även den franska kärnkraftsinspektionen var 2015 tveksam till om de vanligaste breederkoncepten verkligen var säkrare än konventionell teknik[4] som fanns i Three Mile Island, Tjernobyl och Fukushima.

I dagens intervjuer nämner Sabuni att små reaktorer behövs i 100 orter utan att reflektera över vad det betyder för den lokala beredskaps-organisationen. Redan 1980 förespråkade energiverksdirektören i Umeå ASEA:s breederreaktor med det för vissa tilltalande namnet Secure. Hans tanke var att placera den helt säkra breederreaktorn i berget som ligger intill Regionsjukhuset. ABB övergav reaktortypen så sjukhuset och invånarna i Umeå slapp testet av en reaktortyp som inte blev kommersiell.

En intressant motsägelse i inlägget är att debattörerna missar förhållandet att bland andra kärnkraftsreaktorn Ringhals 1 inte ens klarade sina rörliga kostnader med Sydsveriges elpriser som sattes av förnybar elproduktion. Först när Svenska Kraftnät betalde 300 miljoner kronor gick ägarna med på att starta reaktorn igen.  Trots detta tror debattörerna att ännu inte kommersiell teknik kan bli lönsam jämfört med förnybar elproduktion. Tiden det tar för fortsatt utveckling, certifiering, acceptans från närboende (t.ex. Gotland) och myndigheterna tillstånd kommer att tillföra nya rekord från idé till drift som slår den finska reaktorns Olkiulotos två (tre?) decennier rekord. Tid är pengar!

Umeå 2020-07-27

Roger Fredriksson, energianalytiker


[1] https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Energi/Energieffektivisering/Energianvandning-och-produktivitet

[2] SOU 1956:58, Bränsleutredningen1951, Bränsleförsörjningen i atomåldern, sidan  117

[3] Jay Boudreau, The American Breeder Reactor Program Gets a Second ChanceLos Alamos Science, vol 2, no 2, summer/fall 1981.

[4] IRSN; Review of Generation IV Nuclear Energy Systems,

En kommentar till “Blå dunster!”

Lämna ett svar